
Vad är våld?
Våld måste definieras för att kunna identifieras och förstås. Utan en gemensam förståelse riskerar våldet att osynliggöras eller förminskas – som irritation, en dålig stämning, eller något som “bara händer ibland”.
Våld handlar i grunden om makt och kontroll. Det begränsar den utsattas frihet och livsutrymme och sker ofta gradvis – dolt bakom kärlek, skuld och skam. Successivt urholkas den utsattes självbild, förmåga att tänka fritt och tilliten till andra.
Föreställningen om att våld enbart handlar om slag och sparkar är något vi aktivt arbetar för att förändra. Våld kan vara fysiskt, men det kan också vara psykiskt, sexuellt, ekonomiskt, digitalt eller materiellt. Alla som utsätts för våld bär inte blåmärken, men många bär på oro, rädsla, skuld och tystnad.
Hur börjar våldet?
Vem som helst kan bli utsatt för våld. Det finns ingen “typisk” kvinna.
Relationer där våld förekommer börjar ofta intensivt och passionerat. Det kan kännas som att allt går snabbt: starka känslor, ständig kontakt, stora ord. Det här mönstret kallas lovebombing – en strategi för att skapa emotionella band och beroende, genom
överdriven bekräftelse och uppmärksamhet.
Sedan kommer det första varningstecknet. En nedlåtande eller kritisk kommentar, en kall blick, ett kontrollerande krav, eller ett vredesutbrott över ett uteblivet svar.
Den utsatta börjar anpassa sig. Kanske undviker hon vissa kläder, vänner eller samtalsämnen för att slippa konflikter. Anpassningen sker gradvis och ibland omedvetet.
Gränserna för vad som känns “normalt” förskjuts, tills det som en gång varit otänkbart plötsligt upplevs som normalt. Detta kallas normaliseringsprocessen.
Våldet börjar ofta subtilt. Det kan handla om att bli kallad överkänslig, få sina vänner eller sitt nätverk ifrågasatt, eller att känna sig kontrollerad utan att riktigt förstå hur eller varför. Det här är en del av en isoleringsprocess, där våldsutövaren steg för steg minskar den utsattes kontakt med omvärlden och ökar sin kontroll.
Vilka former av våld finns?
Våld kan se olika ut, men har alltid samma syfte: att kontrollera. Det är vanligt att flera former av våld förekommer samtidigt.
-
Psykiskt våld: hot, kontroll, förlöjliganden, svartsjuka, manipulation, förföljelse.
-
Fysiskt våld: knuffar, fasthållning, slag, sparkar, stryptag, att blockera dörrar.
-
Sexuellt våld: våldtäkt, tjatsex, sexuellt tvång, att “ställa upp” för att slippa bråk.
-
Ekonomiskt våld: kontroll över pengar, att hindras från att arbeta, tvingas ta lån.
-
Digitalt våld: övervakning, krav på lösenord, kontroll över aktiviteter online.
-
Materiellt våld: sönderslagna ägodelar, exempelvis telefon, kläder eller möbler.
-
Latent våld: hotfulla blickar, tystnad, eller kroppsspråk – som är signaler eller hot om att
våld kan ske
Våldet sker ofta gradvis och normaliseras över tid. Det som en gång hade känts oacceptabelt kan börja uppfattas som vardag.
Reaktivt våld: När den utsatta provoceras till bristningsgränsen
I vissa fall kan våldsutövaren provocera den utsatta till ett känslomässigt sammanbrott. Efter långvarig psykisk press kan hon skrika, kasta något eller i vissa fall slå tillbaka. Då vänder våldsutövaren det mot henne: “Det är ju du som är våldsam”.
Detta kallas reaktivt våld och är en mänsklig reaktion på långvarig utsatthet. Det gör inte den utsatta till förövare.
Gaslighting: När verkligheten rubbas
Gaslighting är en form av psykiskt våld och manipulation där den utsatta börjar tvivla på sin egen verklighetsuppfattning. Våldsutövaren kan förneka uttalanden eller händelser, och kalla henne paranoid, överkänslig eller galen. Över tid börjar den utsatte ifrågasätta sina egna minnen och känslor och tillslut blir det svårt att veta vad som faktiskt har hänt och inte.
Vanliga fraser vid gaslighting:
"Det där har aldrig hänt"
"Du inbillar dig"
"Du är sjuk i huvudet"
"Du överreagerar"
Syftet med gaslighting är att förskjuta fokus från förövarens handlingar till den utsattas reaktioner.
Varför är det svårt att lämna?
Att lämna handlar sällan om brist på vilja. Det handlar om att ha blivit nedbruten och isolerad – och att vara rädd eller uppgiven.
I våldsamma relationer följs våldsepisoder ofta av en period där våldsutövaren "överkompenserar" för våldet. Det kan innebära att visa mycket skuld och skam, ta på sig ansvar, be om ursäkt, uppvakta och vara "extra kärleksfull", gråta, skylla på stress eller att lova att det aldrig kommer hända igen. Det väcker hopp och försvårar uppbrottet ytterligare.
Detta brukar beskrivas som att förövaren växlar mellan våld och värme och är en del av det traumatiska bandet. Det är också en strategi förövaren använder för att få våldshändelserna att framstå som enskilda incidenter och inte som en del av ett systematiskt mönster. Men tillslut trappas våldet upp på nytt och cykeln börjar om.
Vanliga skäl till att det är svårt att lämna:
-
Normalisering: Den våldsutsatta vänjer sig vid våldet, det normaliseras och blir "vardag" – särskilt när våldet blandas med värme.
-
Isolering: Det sociala nätverket har brutits ned.
-
Rädsla: För hot, trakasserier eller eftervåld.
-
Skuld och skam: Den utsatta skuldbelägger sig själv eller känner skam för sin utsatthet.
-
Traumatiskt band: Växlingen mellan värme och våld skapar ett starkt emotionellt band och beroende.
Att stanna är ofta ett sätt att överleva - inte ett tecken på svaghet.
Eftervåld: När det inte är över
Att lämna en våldsam relation innebär inte alltid att våldet upphör. Snarare brukar våldet ta nya former, och tillta i styrka. Detta kallas eftervåld.
Exempel på eftervåld:
-
Ryktesspridning, förtal och falska anklagelser
-
Sms och Swish-betalningar med meddelanden – som ett sätt att återuppta kontakt eller utöva kontroll
-
Hot om att sprida privata bilder eller filmer (hämndporr)
-
Vägran att samarbeta kring barn, bodelning, ekonomi eller underhåll
-
Att använda barn som påtryckningsmedel i vårdnadstvister
-
Att förfölja eller dyka upp utanför arbetsplatsen, bostaden eller andra platser
Eftervåld är vanligt. Det är allvarligt – och ofta brottsligt.
Om du känner igen dig
Du kanske tvekar. Undrar om det du upplevt verkligen “räknas”. Men om något i texten stämmer in på din situation, eller om du känner en uns av osäkerhet – ta det på allvar.
Du behöver inte veta allt. Du behöver inte vara säker. Men du kan börja prata med oss. Du är inte ensam. Det är inte ditt fel. Vi finns här.